Det har inte skämtas och skrattats så mycket någon gång tidigare i Natträvshistorien så som det gjordes i år.

Ni som missade årets upplaga missade en upplevelse utöver det vanliga, en orientering som inte minst var nytänkande utan som också tog deltagarna till nya dimensioner och nivåer som aldrig tidigare setts i orienteringshistorien och som stundvis var helt ofattbart i alla dess betydelser och nyanser. Allt detta ledde i slutänden till mer skämtande och skrattande än på länge, en härlig kväll som sent kommer att glömmas av dess deltagare och ett arrangemang som var förvånansvärt publikvänligt.

Traditionsenlig började kvällen med överläggning vid stadshusparkering därefter bar det av, direkt till klubblokalen vid Bolleberget. Ingen verkade sakna den vanliga guidade turen kring Bollnäs omnejd. Väl där gjorde alla sig i ordning och sedan satte vi oss i bilarna och åkte till starten.

Vi åkte inte långt utan parkerade längs vinbärvägen efter 2,5 kilometers bilfärd. Väl framme skickades Henrik Fröjd ut först med en kvarts försprång till Jerker som i sin tur startade en kvart före resten. Henrik stod länge och kollade på kartan och kliade sig i huvudet han fick under denna tid motstå flertalet psykningar och skratt från konkurrenterna som själva var spända och ivriga att ge sig iväg. Det gick minst 5 minuter innan han nästintill motvilligt började jogga iväg mot första kontrollen antagligen mestadels för att slippa allt ståhej. Därefter var det Jerker tur att genomgå samma procedur dock med en lättare banvariant vilket inte såg ut spela någon roll då han stod och funderade längre än Henrik.

Lite mer om banans moment innan vi fortsätter berättelsen. Banan första moment var en text där man kunde utläsa vilka kartklipp de två första kontrollerna satt på. Det som gjorde det lite svårare var kartan som hade ett filter ovanpå samt att endel kartteckan var spegelvända åt olika håll. Väl vid första kontrollen satt en Wanted poster med mer information över vilka kartklipp som stod på tur och i vilken ordning de skulle besökas. Banan gick i sin helhet i längs slingan på björktjära, från Vinbergsvägen och bort till där målet på terrängserien brukar vara en gång i tiden bortsett från lite sicksack i slutet av banan.

Tillbaks till tävlingen alla hade nu kommit iväg dock inte kinkfritt. Jag åkte iväg och satte upp målet för att sedan fundera om det inte var dags för att dem att komma. Förväntansfullt och försiktigt till en början gick jag längs slingan för att möta löparna efter ett tag stannade jag vid banans nav och började kika runt om någon hade hunnit så långt. Jag insåg efter ett tag att så var inte fallet och fortsatte vidare lika förväntansfull men mer aggressivt nu när jag passerat navet ju längre jag gick efter slingan ju mindre hopp hade jag att de lyckat sig förstå kartan och förväntan kompletterades med hopplöshet och stress. Det var dags att börja jogga för att möta dem, i värsta fall hela vägen tillbaks till starten för att där göra en omstart.

Flåsandes tog jag mig närmare och närmare starten, efter minuter av löpning såg jag plötsligt ett pannlampssken och hoppet infann sig igen. Det varade inte länge de var nämligen på fel sida om slingan och det visade sig att de också var på fel sida om vägen.

Alla moment hade varit för omfattande för deltagare. Som tur var hade jag redan innan tänkt igenom en lösning om utfallet skulle bli sådant och en omstart gjordes. Under omstarten fick deltagarna lösningen till tre av momenten samt mer djupare genomgång av hur kartan fungerade. Detta resulterade i att det blev fart på fältet.

Av det jag uppfattade var det debutanten Stefan Svedberg som då hade skapat sig ett försprång efter att han lätt hade sprungit ikapp Jerker till först och sedan smitit förbi hela fältet till tredje kontrollen. Det var skräll på gång skulle debutanten ta hem segern?

Jag letade mig tillbaka längs slingan och medans Henrik och Charlie orienterade imponerande och gick ikapp och ifrån och skapade en 5minuters ledningen fram till femte kontrollen nu var det mycket spännande, skulle det bli en spurtduell eller vågar någon av dem ta ett eget vägval?

Det som inte får hända händer storhetsvansinnet satte in och de började surra runt och en klunga smiter förbi. Klungan var led av Jerker och beståendes utöver Jerker också av Lars, lilLars och Fredrik. Klungan tar femte och sjätte kontrollen perfekt och vips så var det mycket mer öppet om segern. De hade satt upp hösta fart och valt rätt vägval och skaffat sig en 10minuters ledning. Det var nu mycket intressant att var publik det hade redan skett flera omkastningar och det var lätta att följa utvecklingen tack vare hur banan var lagd. Det var minst sagt mycket spännande att följa, man hade ingen aning om vad som skulle hända härnäst.

Klungan led av Jerker drar snett, aj aj aj men det är någon som har vikt av från klungan. Vem det nu än är som vikt av tar sig fram till sjunde kontrollen stämplar och letar sig vidare mot åttonde. Väl ute på stigen uppenbarar det sig det är lilLars som tyckte Jerker inte hållde måttet och bestämde sig för att gå solo. Glädjen strålar om lilLars över att ha lyckats bryta sig ur klungan och tagit kontrollen obemärkt och dessutom lyckats skapa sig en lucka på 10 minuter vid ingången mot åttonde kontrollen.

Glädjen byts mot en stegrande desperation, svårigheten att hitta den väl gömda åttonde kontrollen tär på sinnestillståndet för lilLars och klungan led av Jerker lyckas ta sig ikapp. Där bakom flyger Charlie fram genom skogen med Henrik fastplåstrad i ryggen samtidigt längre bak har också den bakre klungan led av Marie och Birgitta följt av Stefan och Björn plockat fram raketbränslet och springer i ofattbar hasighet. De övriga är konfunderade över den höga hastigheten de förmår sig på.

Charlie och Henrik lyckas på något sätt täppa till det stora försprånget som Jerkers klunga hade fått och smiter förbi alla samtidigt som den bakre klungan går starkt men splittras upp och vid nionde kontrollen har Marie och Birgitta hunnit ikapp och ifrån Charlie och Henrik. Hur ska nu det här sluta?

Det bär av ner mot målet och det dröjer inte länge innan en ensam löpare kommer joggandes ner mot målet men vad händer han stannar och stämplar inte in i mål och en annan löpare smiter förbi och tar segern!

Allt ovan hände under den 3,1km långa och legendariska banan. Segraren sprang banan på 2timmar och 43minuter vilket är en kilometertid på över 52minuter/km dock sprang han totalt 11,6km vilket ger en lägre kilometertid. Tvåan lyckades ta sig runt banan efter 9km löpta och trean efter 6,6km löpta.

Större bild på Henriks rutt:

X
X